Juli 1955, utdrag ur NSD

 

By i Gällivare längtar efter kraftverksbygge.

 

Ta hand om fallet…

I motsats till vad som är vanligt är Killingiborna inte bara villiga utan också mycket intresserade av att acceptera de verkningar som ett kraftverk i närheten av byn kommer att få för dem. Hur underligt det låter är kraftverket ett livsintresse för dem. Deras by håller på att avfolkas och kommer väl så småningom att dö ut om inte någonting görs för att förhindra detta. Och detta någonting kan inte bli annat än att Killingifallet i Kaitumälven exploateras i kraftproducerande syfte. Hur detta skall ske, eller rättare, vem som kommer att svara för projektet, är för närvarande den mest brännande frågan för byborna.

 

Killingiborna vill helst sälja till Gällivare municipalsamhälle, som därmed blir kraftverksbyggare och kraftleverantör i betydligt större omfattning än för den egna förbrukningen.

Killinge byasamfällighet har fört underhandlingar både med Statens vattenfallsverk och Gällivare municip. Även om inte några siffror är definitivt klara anser sig markägarna ha det mesta att vinna på att sälja till municipet. Åtminstone som villkoren nu föreligger. Vilken storlek det tilltänkta kraftverket  kommer att få går det för närvarande inte att få klarhet i.

Projektet lär ha utretts av Gällivare municip, men på den kanten är man ytterst förtegen.

 

Vi väntar på väg…

Även om ett kraftverksbygge kommer att ta mark från byn är vi fullt övertygade om att ett sådant projekt skulle vara till största nytta för oss, framhåller byns kommunalfullmäktige ledamot F. Ryrland. Byn håller på att dö ut. Vi är inte mer än 250 personer i byafamiljen numera. Och denna siffra reduceras allt eftersom tiden går. Vi känner oss instängda, vi har inte möjlighet till kontakt med yttervärlden på samma sätt som folket i andra byar och samhällen. Det är i första hand landsvägsförbindelse med tätorterna vi behöver.

 

Byn har tre bilar…

Trots att vägfrågan är ett så svårlöst problem håller sig byn med tre bilar. Men bilägarna kan inte använda sina åk för nöjeskörning. Det är bara vägen fram till Fjällåsen de kan åka, längre tar de sig inte, och för den som susar fram i motorfordon är den sträckan kort samtidigt som den är nog så lång och besvärlig för de billösa. Speciellt för de många banarbetare som bor i byn. De måste året om dagligen färdas till och från arbetsplatsen på cykel – för de som bor längst bort i byn blir det två mil om dagen. Inte att undra på att de önskar att byn utvidgas, blir inlemmad i landsvägstrafiknätet och får bussförbindelse.

 

Ungdomen flyr…

För ungdomen finns inga som helst arbetsmöjligheter i Killingi. I regel söker sig den manliga delen till SJ och när det blir tid för dem att bilda familj bosätter de sig inte i hembyn.

Skulle de göra så betyder det i regel att de måste bygga eget. Satsar man pengar i ett hus bygger man inte i en by som håller på att avfolkas och dö ut, och som dessutom ingenting har att ge sina innebyggare. Byns ungdomsklubb var aktiv en gång i tiden liksom idrottsföreningen, men båda ligger i lägervall. Byn håller på att bli gammal i dubbel bemärkelse.

 

 

 

Anlägg, men gör det snart…

Den ekonomiska uppgörelsen spelar en stor roll i detta sammanhang, underligt vore väl annat, men huvudsaken tycks vara att det hägrande kraftverksbygget kan bli verklighet så snart som möjligt.

Vattenfall har förutskickat att om verket skall utföra anläggningen kan arbetet påbörjas först om tidigast fem år, men det kan också dröja tio år. Och Killingiborna tror att det kommer att dröja ännu längre. Så lång tid är man dock inte beredda att vänta. Däri ligger kanske den främsta orsaken till att de helst ser Gällivare municip som kraftproducent i Killingifallet.

De tilltror samhället om att komma i gång ganska snart. Och kommer bara kraftverksbygget

igång så löser sig byns problem automatiskt. Vägen måste då komma, byns befolkning får arbetsmöjligheter, ungdomen stannar och byn kommer på hela taget att stabilisera sig på det område som blir kvar sedan vattnet höjts. Detta är Killingibornas förhoppningsfulla framtidsvyer.

För de flesta förefaller kanske Gällivare municips engagemang i ett projekt av detta format en aning underlig med tanke på att samhället på egen begäran väntar på att få uppgå i moderkommunen och sålunda är i ”upplösningstillstånd”. Den detaljen ingår i det övriga som tills vidare är hemligstämlat.

Genor.

1955, utdrag ur NSD /rune

 

Not:

Gällivare var ett municipalsamhälle (en administrativ enhet) mellan 1893 – 31/12 1955 som därefter uppgick i Gällivare Kommun.