Grusgropen i Kaitum

Gruslastningen i Kaitum påbörjades i slutet av 1800-talet i samband med att järnvägsbygget kom till byn.
Området för grustäckten tillhörde markägarna i Killingi fram till att utlastningen börjades. Det finns ingen uppgift om vad markägarna fick i ersättning.
Lastningen skedde för hand, med tunga stålspadar, liknande de snöspadar som finns i aluminium idag.
Gruset lastades i öppna vagnar som rymde 8-10 kubikmeter. Varje man lastade ca:20-30 kubikmeter per skift, ofta var det tidsbrist för i regel hade man endast 5-6 timmar på sig.

Om gruset skulle lossas i närområdet mellan Gällivare och Kiruna så fick sammma mannar utföra även det arbetet. Eftersom lastningen utfördes på ackord innebar det att då det var klart var det slut på arbetsdagen.
Personalen var ca: 20 man som var anställda under sommarmånaderna, dessutom 2 loklag, 2 förare, 2 biträden och växlingspersonal, vilka bodde under sommaren i personalbostäder i Kaitum.
Sammanhållningen i lastarlaget var mycket god, lagbasen startade arbetet, då någon behövde vila så ropade de "FEEM", då avstannade allt arbete, man satte sig att vila i fem minuter. Lagbasen bestämde när det var dags för matrast.
Det som var mest utmärkande för sammanhållningen var att ingen lämnades ensam om någon inte hunnit lasta färdigt sina vagnar, så hjälptes man åt att fylla den. De gubbar som arbetade med lastningen var från Killingi och Kaitum. Killingiborna byggde sig kojor, bestående av små jordkåtor för övernattning.
Utöver lastarna bestod arbetslaget av unga pojkar (stenpojkar), deras uppgift var att plocka undan de stenar som för stora att spridas ut på banvallen.
Handlastningen avslutades på 1950-talet, därefter sköttes arbetet maskinellt, först med med grävskopor därefter med hjullastare.

Text: Bengt Storm

<< Tillbaka